Nu är vi hemma igen.
Resan hem var stundvis hemsk. Fyra olika tåg åkte vi på och sträckan mellan Katrineholm och Göteborg var den längsta på lite mer än två timmar. Det var lite för länge tyckte Mio. Han var helt galen på slutet och grinade. Inget jag gjorde fungerade. Det var dessutom ett X200 tåg, och jag brukar bli åksjuk... vilket jag också blev nu.
Jag blev varm, tappade fokus på horisonten och Mio skrek och grinade. Tillslut ville jag bara svimma och spy, men det kan man ju inte göra om man har en liten med sig :-/ så jag grinade i stället.
När vi motvilligt klev på det sista tåget som skulle ta oss till Varberg var det en mamma som också klev på med sin lilla son. Det visade sig att den lilla pojken hette Axel och hans mamma var jätte trevlig. Hon såg att jag var helt knäckt och ville trösta mig och sa att vi skulle hjälpas åt att leka med våra pojkar.
"Nam nam" sa Mio och då kom jag på att vi hade ju ett russinpaket med oss! Jag var så matt att jag bara satte mig på golvet på tåget med Mio i vagnen bredvid mig. Mio blev som en helt annan unge och åt russin och kastade boll med Axel. Sedan plockade vi fram en polisbil och helt plötsligt hade vi det trevligast på hela tåget där på golvet. Tänk att när allt känns som absolut värst så bara vänder det.
Precis utanför Göteborg stannade tåget för det fanns ingen ström i ledningarna. Vi blev en halvtimme försenade, men det gjorde inget. Men nog var vi glada när vi landade i Varberg. Jag tackade Axels mamma så mycket för stödet och sällskapet, hon räddade mig från min egen spya ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar