När jag kom hem efter jobbet idag, så packade vi ihop oss och åkte till dagis. Lite konstig tid, men det var utvecklingssamtal och Mio och Kim passade på att leka på gården. Mötet höll på precis en timme så det blev lagomt att bara åka hem och göra kväll sedan. Idag har jag blandat hans medicin i vällingen. Han har bestämt sig för att han inte vill ha den något mer, så det är inte så lätt att få i honom den.
På utvecklingssamtalet så utvärderades inskolningen. Jag hade inte något att invända, det är väl så också när man inte har något att jämföra med. Sedan diskuterade vi Jessicas observationer. Hon berättade hur han är vid maten, när dom har samling och hur han leker med de andra barnen. Vad gäller både motorik och språk så är han tidigt utvecklad för att bara vara 20 månader. Från och med att han började på förskolan så har han fått jätte många fler ord och kan sätta ihop tex "Mio äta."
Samtidigt som man blir stolt att man har ett sånt A-barn så blir man också lättad. Jag vet inte hur jag skulle kunna ta det om det var tvärt om. Tänk om dom skulle säga -"Vi tror att ditt barn behöver extra stöd, för han klarar inte så mycket som han borde." Eller tänk om det skulle vara så att barnet har svårt med sociala kontakter och personalen vill att han utreds för autistiska drag. Undrar om sådant kommer som en blixt från klar himmel för en sådan förälder. Eller har man tänkt länge att "mitt barn är nog lite annorlunda" ? Det är svårt med psykiska handikapp, att ett barn har rörelsehinder är ju så lätt och snabbt att se, och lätt att jobba med.
Som sagt är jag otroligt lättad att det går så bra för honom...
...jag fick springa iväg för han vaknade. Han drömde nog en mardröm, för han var helt svettig i nacken. Stackarn är inte riktigt frisk än. Han får vara hemma i morgon också, så kanske han är bättre på torsdag. Det kan ju vara kul om han får träffa dom på "gagis" en dag den här veckan i alla fall.
Såhär gullig är han om ni har glömt det :P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar