Världens starkaste mamma

Idag har det varit en bättre dag. Vad gäller humöret alltså ;) Eftersom jag grät hela dagen igår så är ju nästan allt bättre än det. För er som inte vet så fick jag en bil i julklapp av min snälla pappa. Kim fick åka upp till Dalarna och hämta den i lördags och lämna Chevan så att pappa kunde svetsa på den. Igår var första dagen jag skulle ta den "nya" bilen till jobbet. Allt funkade bra och precis när jag skulle svänga in till mitt jobb så fick jag stanna för att göra en vänstersväng. När jag sedan skulle köra framåt så gick det inte att få i någon växel. Jag testade att backa och det gick men jag kunde inte köra framåt alls... Som tur var så är det parkeringsfickor efter den vägen jag stod på så jag backade in i en sådan.

Efter många tårar och ett telefonsamtal av en snäll sjuksköterska på jobbet så kom det en kille med en bogseringslina och hämtade bilen. Då grät jag för att dom var så snälla och hjälpte mig så snabbt, och sen kunde jag bara inte sluta gråta. Ögonen var helt röda och sved ända fram till kvällen. Ja ja, hormoner kan vara lite jobbiga med en när man är gravid. Men jag var så himla besviken, jag trodde verkligen att jag skulle slippa ha problem med bilar resten av den här vintern.

Så till idag då. När jag pratade med meka-killen igår så lät det som om allt så rätt ok ut under bilen när dom kollade på växel-armarna. En var lite glapp, men han hade smörjt och skulle ut och provköra. När jag sedan pratade med honom i förmiddags hade han testat och bilen bara backar och gör helt som den vill, och det skrapar jätte mycket i växellådan. Han sa att det är armen inuti som gått sönder =trasig växellåda =11 000kr att laga... Jag grät inte men kände mig oerhört besviken. Jag hade räknat med att få tillbaka bilen idag och istället fick jag i princip ett skrotbesked.

Jag fick skjuts av min kollega Ermina (jag har sagt det innan, men åh va hon är bäst) till tågstationen så att jag kunde ta tåget hem från Falkenberg. Igår hade Kim ställt bilen vid dagis och gått till jobbet. Men idag hade jag ju trott att jag skulle ha bil själv. Det fanns en tanke i mitt huvud att jag kanske skulle kunna låna en pulka och dra hem Mio på. Men dagis hade inga egna pulkor utan det är de stora barnens egna, så det gick ju inte. Jag klädde på Mio allt som fanns och tog på honom min halsduk och sedan bar jag hem honom. Det gick över förväntan, inte en enda sammandragning på hela vägen hem och jag blev knappt trött i armarna. Han lutade sitt huvud mot mitt och så gick vi och pratade om tomten och paket. Det var riktigt mysigt och det var skönt att jag kände mig så stark. Jag känner mig alltid så maktlös när jag får ont eller känner mig svag. Jag är van att vara stark och klara saker fast det är tugnt eller svårt. Jag VILL klara saker fast det är tungt och svårt!

Här myser vi i soffan när vi kommit hem.

Vi har förresten lagt ett bud på ett hus. Än så länge har vi inte hört någon reaktion så vi har alltså det högsta budet. Lite kalla fötter får man ju när det handlar om så mycket pengar och andra saker är trasiga... Det är inte säkert att vi gör affär även om vi vinner budgivningen, men spännande är det!