Skönt att inte vara felfri ;)

Somnade på soffan igår och Kim sa att det inte gick att väcka mig. Jag är så trött så trött, men förkylningen känns bättre måste jag säga.

Mio fick vara hemma från dagis, jag åkte hem på eftermiddagen när Kim skulle jobba. Eftersom han hade lite slemhosta på söndagen så tänkte vi att det var lika bra. Men han har ändå varit pigg så vi gick och lekte på lekparken bredvid dagis och passade på att lämna ett nytt schema.

Idag var det fotografering på dagis kvart över nio. Kim fick gå dit med Mio och hjälpa till lite, sen fick dom gå hem och äta lunch. När dom var hemma hade Mio somnat och Kim hade fått väcka honom och köra honom till dagis innan han skulle börja jobba. Det blev ju inte så bra... Eftersom Mio är en trött kille så klarar inte han att bara sova en timme så tidigt på dagen och sedan vara vaken till sju. Här på kvällen var han för trött för att få i sig mat, så det blev sängen tidigt idag.

Han låg i soffan och var helt mosig i ansiktet, så jag masserade hans ben lite så som vi gjorde på babymassagen. Ibland kom han på att han skulle hoppa ner från soffan och göra nåt, men så fort han ställde sig på fötterna började han grina för han kom på att han var för trött. För min del hade det varit helt ok om dom lagt honom en stund på dagis mellan tre och fyra. Men det kunde ju inte dom veta, för normalt är det ju så att föräldrarna inte vill att barnen ska sova för sent för då kan dom inte sova på kvällen. Men så är det inte för Mio, han vill alltid sova när det är kväll. Det nya schemat som vi lämnade in igår gör att det inte kan bli såhär tokigt. Måndag och tisdagar så får han komma till dagis kl 11 och äta och sova middag.

I morgon är det lång dag, men jag ska åka hem och hämta så tidigt jag bara kan. Men det är jätte mycket på jobbet så jag måste verkligen ligga i känner jag. Mitt huvud känns som tuggummi... Det är så mycket att komma ihåg och jag brukar ha sånt laser-minne. Jag kommer ihåg allt vad folk har sagt och vad jag ska göra, men nu känner jag mig helt seg. Hoppas det blir bättre snart.

Jag hade ett möte som började klockan tio idag. Tidigare hade jag lovat att dom skulle få fika, men när jag skulle gå och handla upptäckte jag att jag glömt min plånbok hemma! Jag fick tvinga en kollega att gå med mig och handla, och då blev det ju inget till mig själv. (Jag hade såklart ingen lunch med mig..) Mötet började och vi höll tiden ganska bra, bara någon minut över tolv. Mitt nästa möte skulle börja halv ett men eftersom jag inte hade någon mat och inte ens kände hunger så var det bara att köra på. Mitt tredje möte började klockan två och jag skulle vara tvungen att köra dit för att kunna åka direkt hem och hämta Mio från dagis. Tror ni att jag hittade till det tredje mötet? Nä, just det.

Jag var redan sen och kom inte ifrån mitt kontor förrän klockan prick två. Det var ett viktigt möte som min personal ville att jag skulle inleda så det var inte något bra läge att snurra runt och inte hitta. Jag parkerade bilen på det stället jag tycket verkade stämma enligt alla beskrivningarna jag hade fått både tidigare och under dagen. Gick runt det ena huset och tänkte, när jag ser ingången kommer jag att känna igen mig, men nä. Jag bara stod där som ett fån och kände inte igen något alls. Allt kändes spegelvänt och jag kunde inte riktigt reda ut hur. Kanske berodde det på att jag inte ätit mer än en bulle på ett av mötena... För att inte förlora tid frågade jag några barn som lekte om dom visste. Och jo, dom pekade på andra sidan gården och runt huset. Jag började gå samtidigt som jag försökte använda livlinan -Ring en vän. Min livlina såg mig på håll och guidade mig rätt :) Tänk att två år kan göra att men helt glömmer en plats. Jag hade nog inte hittat om jag hade fått en miljon i belöning. Folk skrattar åt att jag inte har någon orienteringsförmåga, men jag kan inte hjälpa det. Skönt att man inte är helt felfri ;)

På vägen hem försökte jag få kontakt med Kim för att få veta om han hade tagit bilen till jobbet, eller om barnvagnen stod på dagis. Det blev att jag bytte bil och hämtade Mio, jag kände att jag inte skulle klara att gå från dagis utan någon mat i magen. Vi det här laget var klockan fem och den där lilla vetebullen på förmiddagen var slut, borta och förbrukad. Mio blev jätte glad att se mig och hade en rosa reflexväst på sig när han och fröknarna och två barn var ute och lekte på gården. När jag satte honom i bilen upptäckte jag att han hade ett par flera nummer för stora PAX skor på sig. Undrar vems dom var och varför han hade dom? Det får visa sig i morgon när Kim lämnar honom på morgonen. Han har ett par skor i storlek 22 som han borde kunna ha, men jag tror inte dom är så bekväma och dom är lite svåra att få på. Han får nog ta dom i morgon ändå. Snart är det dags för vinterstövlar :) Det blir mysigt.