Klippa med sax!

Nädå, jag har inte slutat blogga. Jag har bara varit skittrött och somnat på soffan... Att ha ichias gör att man bara orkar göra det man måste har jag märkt. Dessutom är det så när barnen är hos oss så vill dom låna min dator och det är helt ok, men om jag ska kolla på TV istället för att göra nåt aktivt, ja, då slocknar jag ;)

Jag har tagit kort på Mio när han har på sig simglasögan och hockeyhjälm. Han tittade på TV när en pojke skulle åka pulka och hade hjälm och skidglasögon, och det här var det närmaste vi hade hemma :) Han är för rolig.

Idag var Mio lite lös i magen och Kim hade satt honom i badet när jag kom hem från hästarna. När han hade badat klart ville han att jag skulle klippa naglarna, vi brukar göra det. Och när det var klart ville han också klippa. Han fick låna en liten nagelsax som är trubbig i toppen och så satt vi och klippte i ett papper. I början så höll han i saxen med båda händerna, men efter en stund så började han att klippa med en hand. Va duktigt va! Bara strax över två år och kan klippa med sax. Dessutom valde han höger hand, (tack och lov, det verkar så jobbigt att vara vänsterhänt.)

Innan vi skulle handla här på eftermiddagen så plockade jag bort sidan på Mios spjälsäng så att han kan klättra i och ur själv. Han tyckte det var så kul att han gjorde glädjetjut. Sedan lekte han att sängen var matbilen (på dagis). Jag har haft lite jobbigt att böja mig ner i sängen till Mio så det ska bli skönt att han kan gå upp själv på morgonen utan att jag behöver lyfta. Det värsta är väl när han ska sova, om han inte vill ligga kvar. Det gick bra idag, men han vägrade äta välling så jag vet inte hur det blir i natt. Han kommer säkert att vakna och vilja ha en skvätt. Det ska bli spännande att se i morgon bitti om han kommer ihåg att han kan gå upp själv istället för att ropa på mig att jag ska ge honom en brandbil.

Nu är det vecka 34, så det är inte långt kvar innan han/hon kommer. Vi såg påskpynt i affären! Shit, nu är det inte många veckor kvar.

Kroppen: Under slutet av graviditeten är det vanligt att värkarna ändrar sig en aning, ibland kan det kännas som om lungorna trycks uppåt och man får svårt att andas för en stund. Det kan vara svårt att skilja förvärkarna från riktiga värkar. De kan komma tätt och upplevas som intensiva, ett sätt att särskilja dem är att ta ett varmt bad, det får förvärkar att avta medan riktiga värkar fortsätter.
Många börjar fundera allt mer på förlossningen. Det är vanligt att man är orolig för att något ska hända. Du kan vara orolig för att du har mått ”för bra” och tänka att ”det får inte vara så här lätt”. Eller så tänker du motsatsen, ”allt har varit så jobbigt, det kanske inte är meningen att jag ska få vara glad”. Det är vanligt och helt normalt. (Jag har inga sådana tankar, mitt knasiga som jag hade att "den nog har dött" är helt borta.)
Även som partner kan man ha många funderingar. Det är svårt att förbereda sig på att vara ett bra stöd när man inte vet vad som väntar. En del blivande pappor eller partners kan uppleva tanken på förlossningen som skrämmande.

Barnet: Barnet är väl medveten om förvärkarna, men det tycks inte vara obehagligt på något sätt. Huden har antagit en mer rosa ton genom inlagring av underhudsfett, vid denna tidpunkt kan barnet utan vidare överleva utanför livmodern. Nu reagerar barnet olika på mammas, pappas/partners samt främmande personers röster. (Mio och jag sjunger mycket, ibland tänker jag på att det är en liten som är med och lyssnar på oss :) hihi. )