Idag har det varit en jobbig dag. I morse var jag med och tog bort Ficka, den stora hästen i stallet. Jag har aldrig varit med på något liknande tidigare. Vi tog bort många hästar på ridskolan, men då lämnade man ifrån sig hästen till killarna på slakteriet och satte sig i bilen och väntade på att få grimman tillbaka. Man tyckte det va jobbigt men det va ju inte i närheten av hur det va idag.
Jag drömde lite konstiga saker i natt, att hästen slet sig och sprang runt i byn osv. Så jag sov nog lite dåligt, dessutom var jag lite rädd att försova mig. Mio vaknar nästan alltid 20 i 7 men man kan ju inte lite helt på det. Det har ju hänt att han sovit till halv nio.
Jag var i stallet kl 8 för dom skulle komma mellan åtta och nio. Men tjugo i nio hade dom fortfarande inte kommit, och jag började få magknip. Funderade på om jag kanske skulle sätta mig på dyngstacken... Men så fort jag såg containerbilen svänga in så kände jag mig lättad. Ovisshet är värst.
Det va en jätte trevlig kille som satt i lastbilen, det stod "Bullen" på hans byxben så jag antar att han hette så. Bullen förklarade att han hade behövt fylla på olja i kranen så det var därför det tagit lite tid. Typiskt måndag morgon. Vi pratade en stund om hur det skulle gå till, tittade ut en plats och lite om min skräck -att han skulle missa. Han berättade att det hänt honom bara en enda gång. Då hade det varit för lite krut i skottet och det var ju leverantörens fel egentligen. Men en kollega hade varit med om att hästen precis ryckte upp huvudet när han sköt...
Som i en dimma hämtade jag ut henne och hennes hink med mat. Hon var spänd och for runt lite, men jag kände mig lugn och fick henne lugn också så att hon stod och åt. Jag frågade om det var ok att hon åt. -Ja, det är det absolut. Vi ska bara stå här och ta det lu...PANG
Shit va snabbt det gick. Jag var inte beredd, kanske lika bra. Men hon var så nära mig och jag tappade hinken. Bullen frågade direkt -Gick det bra?! Han trodde nog att jag hade fått henne på mig. Men det hade jag inte. Otroligt lättad över att det blev ett bra skott. Bra! sa jag och klappade Bullen på axeln. Snyggt skott! ...antar att jag var helt chockad.
Jag hade tänkt att bara släppa allt och vända mig om och gå, så att jag skulle slippa se henne. Men det gick så fort och sekunderna var så långa. Jag kan se mig själv bara stå där och hålla i grimskaftet. Jag har fler minnesbilder än jag ville ha av händelsen kan man säga. Lukten av krut kommer jag nog också att ha färskt i minnet ett tag framöver.
Det var absolut jobbigt, men ändå rätt. Att skaffa djur innebär ju att man har ett ansvar att ta ända till den dagen det krävs att det ska avslutas. Det hade inte varit snällt emot henne att flytta henne till ett annat stall, en stressad gammal dam som haft sina bästa dagar för länge sedan kan väl få sluta sina dagar med värdighet. Som mamma sa, det är ju inte synd om den som är död. Så när jag gråter lite, så är det för att jag tycker synd om mig själv och Pernilla. Det var ju vi som hade känslor för den lilla fina hästen. :-(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar